Jag kan inte sova. Eller jag rättare sagt vill inte sova för jag vill inte vakna upp imorgon och veta att jag klarat mig ut ur ännu en natt till utan dig. Det är inte rättvist! Jag vill inte, kan inte mera! När jag halsade flaskan så la jag märke till en grej, det kanske blev lite bättre för stunden men jag blev ingen annan även om jag önska det. Ville bara glömma verkligheten ett tag och visst det funkade en stund men sen tog viljan över och jag vet inte vad. Men jag måste samla kraft, ta mig över vägen, och gå vidare. Men jag vägrar veta hur. Det känns så hemskt att bara släppa och ge fan i att kämpa så varför kan du inte bara hjälpa till? Jag behöver dig nu. Vad är det för mening att vakna på morgonen när jag endå vet hur dagen kommer se ut sen? Går upp, tänker på dig lite extra och på det vi skulle kunna ha, fördriver tiden genom att hålla mig själv upptagen med saker för att slippa alla tankar om dig och oss några timmar iaf, när jag väl kommer hem så tänker jag på dig igen och somnar om i gråt. Samma jävla sak varje dag och jag blir så less på att jag inte vet vad jag håller på med. Du är så mycket mer än bara någon för mig men det leder inte mig till att må bättre heller. Och jag hatar det faktum att jag inte kommer kunna berätta utan att förstöra resten. Det här är jätte jobbigt men jag vet väll vem jag är kär i och personen är du. Och på nåt sätt kommer det alltid vara dig jag gillar till tusen och du som är den rätta för mig, vad det nu innebär. Varför skulle jag släppa greppet nu när jag tagit mig såhär långt? Såhär tänker jag fortsätta tills jag når upp dit jag vill och till det som kan få mig lycklig för resten av livet. Underbara du, du är min och bara min prins.

Det svåraste är nog att säga att ''Jag älskar dig''.

Jag kan inte sova. Eller jag rättare sagt vill inte sova för jag vill inte vakna upp imorgon och veta att jag klarat mig ut ur ännu en natt till utan dig. Det är inte rättvist! Jag vill inte, kan inte mera! När jag halsade flaskan så la jag märke till en grej, det kanske blev lite bättre för stunden men jag blev ingen annan även om jag önska det. Ville bara glömma verkligheten ett tag och visst det funkade en stund men sen tog viljan över och jag vet inte vad. Men jag måste samla kraft, ta mig över vägen, och gå vidare. Men jag vägrar veta hur. Det känns så hemskt att bara släppa och ge fan i att kämpa så varför kan du inte bara hjälpa till? Jag behöver dig nu. Vad är det för mening att vakna på morgonen när jag endå vet hur dagen kommer se ut sen? Går upp, tänker på dig lite extra och på det vi skulle kunna ha, fördriver tiden genom att hålla mig själv upptagen med saker för att slippa alla tankar om dig och oss några timmar iaf, när jag väl kommer hem så tänker jag på dig igen och somnar om i gråt. Samma jävla sak varje dag och jag blir så less på att jag inte vet vad jag håller på med. Du är så mycket mer än bara någon för mig men det leder inte mig till att må bättre heller. Och jag hatar det faktum att jag inte kommer kunna berätta utan att förstöra resten. Det här är jätte jobbigt men jag vet väll vem jag är kär i och personen är du. Och på nåt sätt kommer det alltid vara dig jag gillar till tusen och du som är den rätta för mig, vad det nu innebär. Varför skulle jag släppa greppet nu när jag tagit mig såhär långt? Såhär tänker jag fortsätta tills jag når upp dit jag vill och till det som kan få mig lycklig för resten av livet. Underbara du, du är min och bara min prins.