Det som skrämmer mig mest är nog att vi inte var så lika som vi trodde vi ville inte samma saker och hade våra olika åsikter om nästan allt. Men trots att jag vet allt det där nu så fattar jag fortfarande inte vad som gick så snett. Det faktum att jag älskade dig över hela mitt hjärta medans du bara tog det som en liten skitgrej gör så ont. Du förändra mitt liv. I nuläget syns det att du bara gjorde det till något sämre men då var det annorlunda och kärleken tog så mycket ifrån mig den kvällen, du var kärleken. Mitt livs största kärlek. Du har blivit så konstig jag känner knappt igen dig längre för andetagen vi två delade tillsammans då var så mycket mer än bara luft det var dom underbaraste andetagen någonsin. Jag vill inte vara kvar här, med dig. Jag vill börja om få en ny start och bara leva. Alla sa jämt att vi var perfekta för varandra och vi bara log och höll med men jag tror nu att dom hade fel hela tiden. Ingen är perfekt, och speciellt inte vi, för varandra. Nu för tiden känns det mer som om vi är främlingar som om vi aldrig haft något speciellt du och jag och för din del kanske det stämmer och är hel lugnt men inte för mig. Jag saknar dig 200 varv runt jorden och tillbaks igen! Säg vad du vill hur du vill och när du vill men det går liksom inte in för jag vet redan att ja det blev bäst såhär för nej man kan inte leva två om bara den ena har känslor till tusen sorgligt nog. Svär på att det gör minst lika jävla ont varenda gång jag sätter mig på just den bussen som går förbi dig om inte ännu värre per gång. Jag vill ju inte se det stället igen! Får värsta klumpen i magen och gråten upp i halsen exakt jämt när någon nämner dig eller så. Och nu från ingenstans, jag har fått träffat dig och sett ditt underbart fina ansikte, hört din röst, fått röra dig, och allt det bara för en sista gång. Men jag är glad endå av någon konstig jävla anledning för nu vet jag att jag iallafall kan dö lyckligt. Tack för allt P.