T
2012-11-06 - 00:50:00
Jag har hittat honom, tror jag. Ett år senare har jag fattat att man kan faktiskt släppa fel person bara man hittar rätt. Och det tog mig lång tid att komma på det precis som jag lovat mig själv och andra att det skulle göra men den tiden jag sagt att jag behövt är förbrukad nu och jag har bestämt mig för att ordna upp mitt liv men då gäller det att min startpunkt som är en person vill samma sak som mig. Jag har fattat att allt jag någonsin velat ha är inte allt som finns och existerar framför mig det är det man är för blind för att se som är störst av allt. Har aldrig haft viljan men jag lät det gå och se nu, jag är lyckligaste tjejen på jorden samtidigt som ledsnare kunde jag knappt vara! Konstigt va? Det är inte lätt att vara två och kärleken slutar aldrig som i sagor inte ens när det är samma känsla från båda sidor. Inte ens då så jag gissar på att alla vackra saker får ett slut helt enkelt. Jag vet att han inte vill såra någon men allt är inte rättvist jämt och om jag får ta smällen här med så fine då är det väl så men han har fortfarande lärt mig så mycket på så kort tid som ingen någonsin lyckats med förut. Jag mår bra i hans närhet och jag kan se en framtid där men samtidigt ser jag att det är nåt som är fel och inte stämmer så hans kanske svåraste val någonsin måste göras på egen hand för man kan inte leva hur som helst och blir jag krossad till tusen så är det så och lika bra gissar jag men jag kommer aldrig aldrig glömma den här tiden bara möjligtvis förtränga för mitt eget bästa. Det gör så ont att inte veta nåt att inte veta om jag vaknar upp imorgon och allting är bara över förstört och borta eller ifall jag får behålla något av det finaste som vandrat på jorden hos mig som min. Jag tror inte på att man kan gå vidare helt utan hjälp genom att ta ett sånt beslut jag tror att man måste hitta en ny livsglädje som håller en uppe på fötterna utan att göra speciellt mycket bara finnas där och att man måste vara berädd och våga chansa. Inget kommer nånsin ordna upp sig självt bara genom önsketankar man måste göra dom till verklighet själv sen. Menar vad hände med mina starka ord om att jag aldrig mer ville vara nära? Det är ju bara bullshit för alla behöver närhet och jag vet nu tack vare den här grabben som texten är till att vem som helst fångar inte ens hjärta bara för att dom säger att dom tycker om en utan att visa det och att man kan inte plåga sig igenom livet heller för att finna kärlek på nytt det funkar inte så. Innan jag träffade mitt livs kärlek så visste jag inte vad kärlek var och innan jag träffade den här pojken så visste jag inte att kärlek kan vara så mycket mer än jag trott. Ingenting i bakgrunden spelar någon roll längre när man ser honom i vackraste ögonen och ingenting för stunden slår hans varma kramar eller fina kyssar men som jag alltid sagt och intalat mig själv så ' Inget håller föralltid ' känns ju bara dumt att försöka tro det gör det när man vet att allt sätter stopp nån gång men tänker inte ljuga, varför skulle jag? Jag önskar att ordet ''föralltid'' betydde nåt för personer som han och att det inte gäller bara vissa för jag tror inte på nåt men jag tror på honom när han berättar mer om vem jag ärligt talat är än jag ens visste om mig själv. Det är läskigt hur bra jag ser på hans ansiktsuttryck vad han tycker och tänker och hur väl han som bara känt mig under en så kort period fattar vad jag menar och vill av min tysthet. Vi kommer åt varandras punkter hela tiden och ser ingen anledning till att neka till hur fast jag är och hur pass mycket jag vill vara hans egen. Alla som kommer in i ens liv skapar alltid en ny mening sa han till mig och det stämmer fan. Som han själv till exempel och visst han kanske lämnar men då är det inte mitt val det är hans och jag kommer alltid minnas vem jag fick vara för honom under vår tid tillsammans här iallafall för trots allt har jag lärt mig väldigt mycket både posetivt och negativt som jag antagligen borde ha fattat för längesen men nu är det som det är och jag tror tyvärr inte att jag klarar av samma smäll en gång till så den här gången kommer jag göra något åt det i tid. Inte toffla, inte sträva efter samma mål om jag vet de är omöjligt, inte offra allt för nån som inte offrar lika. Det är jävligt svårt i min sits men han blir lycklig hur han än gör så det är väl bra men jag kommer kanske bli ensam kvar. Kontakten kommer nog inte bli densamma mellan oss kanske inte ens hälften eller troligen inte alls exitera ett tag eller en längre stund men då får jag ta det för jag gav mig in i nåt som jag visste var riskabelt men inte så här jobbigt. Trodde att det för min skull kunde få sluta lyckligt som omväxlings skull men här kör vi på på samma spår igen och glömmer allt det som gjorde mig till en ny människa. Ja jag vill, jag vill kunna se det jag önskar vore mitt men det gör så fruktansvärt mycket ondare än jag trodde det skulle göra i slutändan. Jag vet att hälften är mitt eget fel den här gången men hur kan livet vilja ge mig allt det dåliga gång på gång? Erkänner jag är inte perfekt men alla människor har sina brister och det har inte med det att göra jag vet men ändå så är du bättre än dubbla av mig, trippelt också osv, så otroligt underbar. Kanske överreagerar, kanske inte vet riktigt vad jag snackar om, kanske mår som jag mår men jag vet iallafall vad jag vill innerst i hjärtat och jag står fast vid det ett tag till för det kommer skada mig minst lika mycket att ge upp som att stanna kvar i allt detta det vet jag. Det ända jag har större koll på just nu är att jag blivit någon annan mot vem jag var när han kom in i mitt liv från första början och det är jag nästan bara glad över. Jag vet inte om jag borde skratta eller gråta, men det visar sig.
