Jag kollade nyss igenom din gamla bilddagbok och på nåt konstigt sätt kändes det okej jag blev inte ledsen på det sättet. Det är säkert minsta grejen att göra och klara av men jag tror jag blivit mer säker nu ändå. Saknar dig som person gör jag helt klart men man måste liksom vidare med livet och jag tror inte någon mår bra av att sitta fast i ett beroende av dig. Vet inte om det bara är mig du behandlat som du gjort men i sånna fall kan jag för första gången säga att jag kan förstå dig. Att jag var otroligt dryg är jag medveten om men du visste att jag älskade dig så dina ord kunde vara lite väl hårda ibland fast jag är sådär halvt glad iallafall att du gjorde så för lärde mig av det jag lärde mig att ta avstånd när du visade hur det var så tog in och fattade till sist. Vi är dom vi är kanske inte ens passar in i varandras vardag längre och det sårar mig fan men kanske dumt att göra nåt så förhastat som att ge det ett försök att hålla kontakt igen eller? Du läser inte det här och kommer inte ge något svar på alla mina funderingar men som sagt, saknad är du.