Idag, för 2 år sen: Jag var glad då, allting var enkelt och endast 15 bast gammal levde jag livet fullt ut! Tog vara på varje minut. Kanske inte värkar vara någon större skillnad mot idag i ålder men det är det tro mig för då hade jag inte ens hälften utav dom problemen som jag har lyckats skaffa mig idag. Just den här dagen var jag på eckerölinjen med familj och släkt och kommer ihåg att jag och Filip slog vad om vem av oss som skulle orka mest av den där super goda chokladmoussen på båten haha...Helt omedvetande om vad som skulle ske ett år senare.

Idag, för 1 år sen: Fortfarande glad, gladare än någonsin faktiskt! Samma dag ett år senare vaknade jag upp brevid jordens finaste kille han fångade mitt hjärta kvällen innan och slutade sen som min pojkvän han lärde mig att börja älska livet på nytt. Hur livet kunde vända så fort på några timmar och sen rasa ner igen tre veckor senare på några minuter, DET är en stor del av vad som gjort mig till vem jag är idag.

Idag, det här året: Deprissionen jag hamnade i när jag gick i 7an kom tillbaka. Det var den jobbigaste tiden i mitt liv för allt var bara fel och nu går jag igenom samma skit igen fast utav helt andra anledningar. Ibland känns ingenting värt men jag vill inte ha nån hjälp jag vill klara mig själv det har jag alltid gjort. Vill vara för mig själv och bara koppla bort the real life och alla människor som existerar stundvis. I vissa lägen känns det bättre visst men det hjälper mig inte att vara glad några få timmar per dygn och sen somna om och vakna upp i samma helvete om och om igen. Kommer nog aldrig fatta mig på folk som kallar mig stark för om jag verkligen varit det så hade jag inte vart här nu. Jag tog inte emot hjälpen jag erbjöds förra gången heller och jag tänker inte göra det nu. Jag överlever, men det kommer att ta tid.

Slutsats: Livet kan förändras, mycket mycket fortare än tänkt. På två år har jag gått från att vara en ganska så problemfri lycklig tjej till någon som är depprimerad dygnet runt och har problem som inte går att fixa till och jag lär klandra mig själv för det för även om jag inte valt det såhära så är det ändå en del av mig som vägrar ge upp och se vad jag kan och kommer bli en dag när jag mår bra igen. Inget varar förevigt, inte ens det här. Stay strong!