Det är svårt att leva när det som var mitt liv är borta nu. Att påstå att det var jag som gav upp är både rätt och fel.. du borde veta att jag säger impulsiva saker och om du bara visste min panikångest på direkten efter jag sagt mina sista ord till dig i vårat förhållande men vad hände med och kämpa som du så troget lova mig? Det här är enkelt för dig, du kan ge mig skulden hur mycket du vill. För du vet så väl att jag bara tackar och tar emot jag tog allt jag inte orka ta egentligen bara jag fick ha dig kvar, jag gjorde precis vad som helst för att vara med dig. Valde att lämna kompisarna och spendera resten av tiden med dig för att lugna ner vårat förhållande och visa att du var den enda. Jag vet inte vad du tror jag vet inte vad du vet men lovar de mesta är helt åt helvete fel. Orden kom från mig ja men du är mer nöjd över nuet än vad jag är. Och å andra sidan jag säger inte att jag älskar någon och ändrar mig nästa dag det är inte normalt eller nån mening i det. Du kan tycka jag är gnällig, tjatig, bitter, men det skulle du också ha varit om du inte fick den kärleken du behövde av någon du kallar för flickvän/pojkvän. Det är helt otroligt hur du kan tycka du inte är minsta kall när de fler än jag som märker. Jag saknar hur du var dom första dagarna, han jag blev kär i. Skyll inte på det förflutna och tro inte att jag är densamma som skulle göra lika hemska saker mot dig. Innan jag träffa dig mådde jag bra jag grät inte i onödan, med dig mådde jag bra och delvis dåligt. Utan dig funkar det inte, tänk dig ligga vända och vrida dig hela natten somna med eksem på kinderna när man gråtit lika mycket som jag sist gjorde för två fucking år sedan. Och första man gör när man slår upp ögona på morgonen är att se att du låg inte brevid mig i sängen ingen hade tagit hela täcket under natten och nu ska jag helt plötsligt förstå att det är såhär det kommer vara så började gråta igen. Så höll de på i flera timmar, jag sov bort den dagen benen svek mig fort jag testa resa mig upp, åt inte på ett dygn. När grejor lämnades och hämtades igår så tog det hårdare att veta att du blivit av med mig på ännu ett sätt till nu. Kan jag inte vara med dig är jag hellre singel, ska inte ha någon pojkvän för jag kan ändå inte behålla dom. Det gör ont nu och inte fan blir det bättre. Fick mindre och mindre för varje dag som gick höra att jag var fin eller perfekt för dig osvosv...i slutändan betedde du dig till och med som om vi inte var nykära, mer som om vi varit gifta i 30 år..Vi hade mycket trassel men det var inget som hindra mig från att älska dig. Jag bad dig lära känna mig först inte stressa på för jag är komplicerad att leva med fattar du det nu? Förlåt och tack för allting du gav mig, bra som dåligt. Du är inte vem som helst, du är den personen jag kommer fortsätta älska. Fast nu i min ensamhet.